Uppsala Immunopsykiatri

Uppsala Immunopsykiatri har som målsättning att utveckla verktyg för att identifiera och behandla patienter med psykiatriska tillstånd med immunologisk koppling.

Strategin är att kartlägga den biologiska variationen i relation till de psykiatriska fenotyperna och somatiska symptom. Det gör vi genom djupgående analyser av individuella patientfall, i kombination med storskalig screening av immunologiska markörer på bredare patientgrupper. Dom identifierade markörerna som kan ha relevans för diagnos och prognos utvärderas i kliniska läkemedelsstudier.

För att försäkra relevansen för klinisk psykiatri är vår forskning integrerad med patientvård på Akademiska sjukhuset. Tvärsnitts och longitudinell data samlas kontinuerligt från daglig verksamhet och behandlingsstudier. Vår grupp har sedan 2012 etablerat en infrastruktur för att bedriva biologisk forskning Uppsala Psykiatrisk Provsamling (UPP).

Misstanken om en immunologisk koppling till kognitiva symptom och/eller psykisk sjukdom har funnits i över 100 år. Aktiva kliniska psykiatriker kan oftast beskriva ett flertal egna patienter med tillstånd där misstanke om immunologisk koppling har funnits. De generella kriterierna för vad som kännetecknar en avgränsbar/valid medicinsk diagnos, beskrivna av Robins och Guze, är utgångspunkt för studien. I detta ingår bland annat att en diagnos ska kunna beskrivas med biologiska markörer. Vi har identifierat några kandidater till objektiva biologiska markörer som vi vill validera för att kunna hitta dessa tillstånd.

Vår forskargrupp startade i januari 2015, som enda klinik i Sverige, en särskild mottagning (Mottagningen för autoimmun psykiatri) för att utreda och behandla patienter med etablerad eller misstänkt autoimmun sjukdom i nervsystemet, som ger upphov till psykiska symptom. Hos 40% av patienterna fanns avvikande fynd i ryggmärgsvätska, blod, radiologi eller EEG som stärkte misstanken om immunologisk påverkan. Hos majoriteten av dessa patienter fanns en ovanlig sjukdomsbild, oftast i samband med infektion, eller ärftlighet för autoimmun sjukdom. Hos fem patienter, där det kliniska stödet för att misstänka autoimmun sjukdom mot hjärnan har varit särskilt övertygande och andra behandlingsalternativ har varit uttömda, har vi i samråd med patienten provat en behandling med ett läkemedel (Rituximab) som dämpar en typ av immunförsvarets celler. Vi bedömer att det kan finnas en större grupp patienter som inte svarar på sedvanlig behandling och som skulle kunna dra nytta av behandling med Rituximab.

Den planerade läkemedelstudien har som huvudsyfte att testa säkerhet och effekt av Rituximab i en större grupp patienter där man kan misstänka att autoimmuna processer bidrar till sjukdomen. Ett mycket viktigt sekundärt mål är att förbättra diagnostiken, genom att identifiera biomarkörer för den grupp av patienter som har effekt av behandlingen.

Potentiella vinster med studien:

• Vi tror att det finns många patienter inom den psykiatriska vården som lider i onödan och som skulle kunna ha nytta av behandling med immunoterapi som t.ex. Rituximab.

• Att tillföra kunskap för att objektivt kunna identifiera dessa patienter med ovanliga och svåra tillstånd, som annars tar stora resurser i anspråk på grund av brist på rutiner och kunskap.

• Att tydligare definiera vilka patienter som ingår och inte i den här patientkategorin, vilket underlättar för de kliniker som funderar på dessa tillstånd hos sina patienter.

• Att bilda ett kunskapscentrum som kan vara tillgängligt för sjukvårdsregionen och i förlängningen även för andra regioner.

Utvalda publikationer

Researchgate Janet Cunningham
Orcid Janet Cunningham

Medarbetare

Annica Rasmusson
Maike Galwitz
David Just
Mikaela Syk
Mary Kimble
Fanny Söderquist
Isak Sundberg
Robert Bodén
Lisa Ekselius
Björn Nilsson
Mia Ramklint